Är den här perioden över snart?

Ja alltså, hej.

Den senaste veckan har gått långsamt, illamående till tusen, huvudvärk och feber. Men det är bara att stå ut, right?

Minus 10kg i alla fall, borde vara nöjd med det va?

Mer energitankande

Jag glömde bort att väga mig på sjukhuset. Men det gör inget. Försöker att inte stressa upp mig.

Nu passar jag på att tanka lite energi hos katten och katten. Finaste!

Tre veckor avklarade...

... och minus nio (9!) kilo på vågen. Min våg. Vi får se vad sjukhusets våg säger imorgon. Nervös.

Trött och nöjd tjej

Mitt sug och mina störda tankar kvarstår. Men jag tror att det är har underlättat väldigt mycket av att jag har jobbat hela helgen. Jag har världens finaste kollegor och de gör mig alltid på så himla bra humör! Very tacksam.

Även fast det beställdes pizzor och kebabtallrikar (ja, kan ni fatta!) i vanlig helgordning så gjorde det inte mig så mycket. Jag är starkare på jobbet än när jag är själv hemma, det är ju ett som är säkert. Jag är alltså fortfarande på banan och jag sköter mig. Bra så. 

Eftersom att dagen har bestått av jobb inomhus och sol utomhus så har jag tagit en efterlängtat (ja, faktiskt) promenad ner till sjön. Massa sol, massa vatten, massa fint. Winnerbäck i hörlurarna och vattenflaska i handen. Stannade nere vid sjön ett slag och tankade energi. Försökte visualisera livet efter operationen. Det är svårt. 

Promenaden blev på 6,37km och tog 55min att gå. 

Insikt under promenad

Även fast jag gnäller så är inte allt dåligt. Jag lovar!

Störda resonemang

Det här är andra dagen som jag känner att jag bara vill slå mig själv med något hårt. Något som gör att alla korkade tankar försvinner. 

Jag är lättretlig, frustrerad, irriterad, ledsen och utan tålamod. Jag skulle kunna betala dra pengar för en kebabtallrik med extra sås. Förhoppningsvis (man ska aldrig säga aldrig och allt det där) är det inget som jag kommer att göra, men alla tankar i huvudet argumenterar för att det inte gör något. Jag tänker inte dra upp här hur jag tänker, men det är fan stört. Sen undrar jag om jag alltid kommer att resonera såhär? Går ett sånt här tankesätt verkligen att få bort? Eftersom att jag har levt med det så himla länge så är det ju en del av mig, bokstavligt talat. 

Jag vet att jag har tagit rätt beslut och jag är stolt över att jag har vågat ta beslutet. Jag antar att det bara är att häva ur sig frustrationen, torka tårarna och gå vidare. En minut i taget. 

Dum i huvudet av flyt? Jajamen!

Imorgon ska jag till vårdcentralen och ta prover samt EKG inför operationen. Får inte äta/dricka/röka efter 22 ikväll. Spännande. Tur att jag bor ensam.

Jag vet att det just nu bara uppdateras om detta, men jag har liksom inget annat i huvudet just nu. Jag skäms till och med lite på jobbet för jag ställer de mest urkorkade frågorna som jag egentligen borde veta svaret på. Jag blir dum i huvudet av det här alltså.

För några dagar sen lät det såhär på jobbet:

Jag: Alltså E, kan du hjälpa mig att kolla upp det här. Jag fattar inte. Stämmer det verkligen?
Två sekunder senare:
E: Alltså nu får du ju fan skämmas lite. Hur kunde du inte förstå det här?

Och så där fortsätter det, dag ut och dag in. Jag tycker synd om mina fina kollegor!

Tack fina ni!

Även om det här med att bara dricka modifast nästan går av bara farten de flesta dagar så betyder inte det att det inte är jobbigt.

Jag tror att det är den psykiska biten som kommer att vara jobbigast. Och att det är den jag kommer att behöva jobba mest med.

DÄRFÖR är jag så fantastiskt glad att jag har vänner som stöttar och finns där, jämt. Jag är också väldigt glad att båda mina föräldrar ser detta som något positivt. Smset jag fick av mamma ikväll bevisar detta, och jag blir lycklig att hon finns där.

Edit: bilden blev skitstor, men ja man kan ju inte göra allt rätt.